Efter min andra krasch blev jag sjukskriven i sex månader. Det var en tid som skulle ge mig chansen att återhämta mig, men det var långt ifrån enkelt. Trots sjukskrivningen var det svårt att varva ner och stänga av tankarna på jobbet. Det dåliga samvetet gnagde ständigt, och jag kände mig skyldig för att ha lämnat mina kollegor i sticket, fastän jag visste att min kropp och hjärna inte längre klarade av att pressas. Den oändliga strömmen av tankar om vad jag borde göra, och hur jag skulle kunna “ta igen” allt, bidrog till en känsla av misslyckande.

Under den här perioden försökte jag läsa på om utmattning och depression så mycket jag orkade. Jag ville förstå vad som hänt mig och varför jag kört in i väggen igen. Jag samlade på mig kunskap om hur långvarig stress påverkar kroppen och hjärnan, och vad som krävs för att återhämta sig. I teorin visste jag vad jag behövde göra – börja prioritera mig själv, sätta gränser, och släppa det ständiga kontrollbehovet. Men i praktiken visade sig detta vara betydligt svårare.

Det var tuffare än jag kunnat föreställa mig att bryta vanor som varit inrotade i åratal. Det kändes som att försöka flytta ett berg. Jag insåg snabbt att det inte bara handlade om att förändra mig själv, utan också om att hela familjens dynamik behövde förändras. Våra livsmönster var så djupt inarbetade att det skulle kräva en gemensam insats för att göra förändringarna hållbara.

I vår familj är det så att jag alltid har varit den som fixar allt. Barnen och min man är vana vid att jag tar hand om allt, och att bryta den cykeln har varit oerhört svårt. Jag frågar mig ofta: “Är det ens möjligt att förändra detta?” Svaret är att det är möjligt, men det kräver tid, tålamod och, kanske viktigast av allt, kommunikation. Och just kommunikation är något vi är dåliga på i vår familj.

Vi har alltid haft lättare för att bara köra på och undvika det jobbiga. Istället för att prata om hur vi mår eller vad vi behöver, låter vi vardagen rulla på som vanligt. Men jag har insett att om vi ska kunna göra en verklig förändring, måste vi börja prata – och verkligen lyssna på varandra.

Det är svårt, för ingen av oss är vana vid att dela med oss av våra innersta känslor. Att sätta ord på vad vi egentligen känner känns nästan obekvämt, som att avslöja något vi helst vill dölja. Men om vi inte är ärliga med varandra om hur vi mår, kommer vi aldrig att kunna komma framåt.

Att bryta ett mönster där jag alltid tar hand om allt innebär att jag måste börja säga nej ibland. Det kräver att jag står upp för mig själv och erkänner att jag inte kan eller orkar fixa allt längre. Och det innebär att jag måste förklara varför – både för mig själv och för andra. Men “varför” har blivit en sorts trigger för mig. Varje gång någon frågar “varför” känns det som att jag ser rött. Inte för att frågan är fel, men för att det tvingar mig att stanna upp och möta verkligheten, vilket är utmattande i sig.

När någon frågar mig varför jag säger nej eller varför jag behöver vila, töms jag på energi. Att ständigt behöva förklara och försvara mina känslor och gränser tar på krafterna. I de ögonblicken önskar jag att det vore tillräckligt att bara säga “jag orkar inte” utan att behöva gå in på detaljer.

Efter min sjukskrivning började jag jobba igen, till en början försiktigt. Jag ökade successivt, och snart kommer jag att börja jobba 100 % igen. Och ärligt talat, det skrämmer mig något oerhört. Hur kommer jag att orka? Kommer jag att falla tillbaka i samma gamla mönster?

Just nu klarar jag jobbet helt okej, men jag märker av hjärtklappningar när det blir mycket, och huvudvärken kommer smygande. Det som oroar mig mest är att jag redan nu, trots att jag inte jobbar heltid än, saknar ork när jag kommer hem. Jag borde ha energi för hemmet och familjen, men istället är jag helt slut.

Samtidigt känner jag att jag inte har något val. Livet rullar vidare och jag måste hänga med, men rädslan för att krascha igen är ständigt närvarande. Jag vill så gärna tro att jag har lärt mig något av allt detta, men det är fortfarande en daglig kamp.

Det är en resa. En resa som är långt ifrån över. Men jag försöker ta det ett steg i taget.