När jag ser tillbaka på min barndom inser jag hur mycket jag har burit med mig in i vuxenlivet, utan att egentligen förstå det. Jag växte upp med en pappa som var alkoholist. Det var en barndom präglad av osäkerhet – jag visste aldrig hur dagen skulle bli med honom. Skulle det vara en lugn dag? Eller skulle hans humör och drickande skapa kaos?

Jag har insett att jag inte minns särskilt mycket från min barndom. Inte i detalj i alla fall. Det finns luckor, tysta stunder i mitt minne som jag inte vet hur jag ska fylla. Men vissa saker kommer jag ihåg, som om de är inpräntade i mig för alltid. Som att min pappa drack. Och att han var våldsam – inte mot oss barn, men mot mamma. Jag minns inget våld riktat mot mig eller mina syskon. Men ibland undrar jag: Är det så det verkligen var? Eller har jag förträngt något?

Det jag minns tydligt är att vi ofta flydde. Till mina morföräldrar, till tryggheten i deras hem. Där kändes det som att vi kunde andas ut för en stund, som att vi fick en paus från det kaos som följde pappas drickande. Men trots allt for vi alltid tillbaka. Jag vet inte varför, men jag antar att det var för att vi inte såg någon annan utväg.

En sak som jag ofta tänker på är att det nästan alltid blev jag som följde med tillbaka hem till pappa. Jag vet inte hur det blev så. Jag har funderat många gånger på varför just jag. Var det för att jag var den starka? Den som vågade säga emot, den som var kaxig? Eller var det för att mamma tänkte att jag klarade av det bäst? Var det bättre för henne om jag var där? Var han snällare mot henne när jag var med? Kanske ville hon skydda mig genom att ge mig en roll, något att fokusera på. Eller trodde hon att jag kunde skydda henne?

Jag lärde mig tidigt att anpassa mig efter situationen. Jag utvecklade ett starkt kontrollbehov – för om jag hade kontroll, kanske jag kunde förutse vad som skulle hända och skydda mig själv. Den känslan sitter kvar än idag. Jag har svårt att släppa taget, svårt att låta saker “bara vara”. Jag vill helst ha koll på allt, planera allt, styra allt. För i bakhuvudet finns rädslan: Vad händer om jag inte har kontroll? Kommer allt att rasa?

En annan sak jag bär med mig är svårigheten att sätta gränser, särskilt mot de jag bryr mig om. Som barn lärde jag mig att sätta andras behov först, att försöka hålla frid och balans, även om det skedde på bekostnad av mig själv. Idag ser jag samma mönster i hur jag agerar med mina vänner och nära relationer. Jag säger ja, även när jag inte orkar. Jag anstränger mig för att vara den som löser problem och ställer upp – även när jag borde prioritera mig själv.

Jag ser också mönster i hur lätt jag själv fastnar i beroenden. Det är som om jag söker något för att fylla ett tomrum, något jag kanske inte ens är medveten om att jag bär på. Shopping är ett av de sätt jag försöker hantera min stress och känslor. Jag köper saker jag egentligen inte behöver, för stunden känns det bra – men efteråt lämnar det mig ofta med en känsla av ånger.

Tidigare har jag inte funderat så mycket på varför saker var som de var. Jag tror att jag bara försökte navigera i situationen, försökte förstå vad som krävdes av mig för att hålla allt så lugnt som möjligt. Jag tror att jag blev den som sa ifrån och tog plats som en sorts överlevnadsstrategi. Att vara den starka gav mig kanske en känsla av kontroll, i en värld som annars kändes kaotisk och oförutsägbar.

På många sätt har jag alltid varit en person som vågar säga vad jag tycker och stå upp för mig själv. Men det känns som att det är en del av mig som jag utvecklat som ett slags försvarsmekanism.

Jag brukade tänka att det inte hade påverkat mig särskilt mycket, att jag var tillräckligt stark för att ta mig igenom allt utan att få några djupa sår. Men nu, med lite mer perspektiv och självinsikt, inser jag att det är långt ifrån sant. Att växa upp i en familj där beroende var en del av vardagen har lämnat avtryck på fler sätt än jag tidigare förstått. Det har format hur jag ser på mig själv, hur jag relaterar till andra människor och hur jag tolkar världen omkring mig. Jag har märkt att det har skapat ett mönster – en tendens att alltid känna mig ansvarig för andras välmående, att vara den som ska vara stark och klara allt, även när jag egentligen inte har något kvar att ge.

Det här är en del av mitt bagage, men jag vill inte låta det definiera mig helt. Jag vill kunna sätta ner det ibland, tillåta mig själv att vara sårbar och släppa taget om den där känslan av att alltid behöva vara stark. Jag ska försöka ge mig själv lite medkänsla. Jag var ett barn som gjorde så gott jag kunde i en väldigt komplicerad situation. Jag försöker förstå att jag inte hade alla svar då, och att det är okej att jag fortfarande inte har det nu.

Att reflektera över min barndom och de mönster som följt med in i mitt vuxna liv är inte lätt, men det känns viktigt. Det är som att lägga ett pussel, där jag långsamt börjar förstå varför jag är som jag är och varför jag gör de val jag gör. Det är inte alltid en vacker bild som framträder, men det är min bild.

Jag vet att jag inte behöver bära allt själv, även om det är en vana jag haft så länge att det känns som en del av mig. Jag försöker lära mig att släppa taget, att säga nej och att förstå att det är okej att vara sårbar. Det är okej att inte alltid vara den starka. Att prioritera mig själv är inte själviskt – det är nödvändigt.