Shopping har alltid varit ett sätt för mig att hantera mina känslor. När stressen, skulden eller ensamheten känns överväldigande är det lätt att klicka hem något nytt. För stunden känns det bra, som en sorts flykt från allt det jobbiga. Men känslan av lättnad varar inte länge. Ofta kommer ångesten smygande efteråt – särskilt om jag redan har ont om pengar.

Jag har börjat fråga mig själv: Varför är jag så här? Är det något tomrum jag försöker fylla? Och hur påverkar mitt beteende inte bara mig själv, utan också mina barn?

Är shopping mitt sätt att fly från det förflutna?

Jag tror att mycket av mitt förhållande till shopping bottnar i min uppväxt. Jag växte upp i ett hem präglat av alkoholmissbruk och våld, och i det kaoset lärde jag mig tidigt att försöka kontrollera det jag kunde. När jag blev vuxen och försökte navigera i livet, hittade jag shopping som ett sätt att hantera stress och osäkerhet. Det blev ett sätt att skapa en känsla av kontroll och tillfredsställelse – även om den bara var tillfällig.

I efterhand inser jag att shopping har blivit ett beroende för mig, precis som alkohol blev ett beroende för min pappa. Jag har försökt fylla ett känslomässigt tomrum med materiella saker. Skillnaden är att mitt beroende inte luktar sprit eller leder till sönderslagna möbler – men det lämnar ändå spår.

Det är inte bara mitt eget liv som påverkas av mitt shoppingberoende. Jag har också sett hur det sipprat över på mina barn, särskilt min äldsta dotter. När jag känner att jag inte orkar vara närvarande eller ge dem den uppmärksamhet de förtjänar, försöker jag kompensera genom att köpa saker åt dem.

Det har gått så långt att min dotter själv har utvecklat ett stort shoppingbehov. Och det gör ont att inse att jag är en del av orsaken till det. Genom att alltid köpa det hon vill ha – och ofta mer än så – har jag visat henne att shopping är ett sätt att må bättre, att det är en lösning på känslor av tomhet eller otillräcklighet.

Jag ser nu att det jag försökte göra för att visa kärlek och omtanke i själva verket har förstärkt ett beteende som jag vet inte leder till någon verklig lycka.

Shopping är mitt sätt att hantera skuldkänslor och otillräcklighet, men det är inte en långsiktig lösning. Det jag har insett är att det egentligen inte handlar om sakerna – varken för mig eller för mina barn. Det handlar om att jag försöker kompensera för något djupare.

Jag vill vara en bra mamma, men när utmattning och depression tar över, känner jag mig ofta som att jag inte räcker till. Då är det lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Om jag inte kan ge dem min tid just nu, kanske jag kan ge dem något annat – något som ger en snabb känsla av glädje. Men jag vet att det inte är det de behöver.

Jag behöver bryta mönstret!

Jag har bestämt mig: det är dags att försöka bryta de destruktiva mönstren som mitt shoppingbeteende har skapat. Jag vet att det inte kommer vara enkelt, men jag behöver göra det för min egen skull – och för min familj.

En viktig del i det här arbetet är att börja identifiera de bakomliggande orsakerna till varför jag shoppar. Jag vill kunna förstå mina känslor och beteenden bättre, och jag tror att dessa frågor kan hjälpa mig på vägen:

• Varför vill jag köpa detta just nu? Är det något jag faktiskt behöver, eller försöker jag fylla ett tomrum?
• Vilka känslor finns med? Känner jag mig stressad, ledsen, uttråkad eller ensam? Är det de känslorna jag försöker döva med shopping?

Jag behöver också börja arbeta med praktiska förändringar:

1. Skapa en budget och hålla mig till den.
   Jag ska tydligt bestämma hur mycket pengar jag får spendera på nöjen och shopping varje månad. Det här är en gräns jag ska hålla mig till, för min egen trygghets skull.
2. Undvika spontanköp.
   När jag ser något jag vill köpa, ska jag ge mig själv tid att fundera. Vänta 24–48 timmar innan jag bestämmer mig. Många gånger kommer jag inse att jag inte faktiskt behöver det.
3. Hitta nya sätt att hantera känslor.
   Jag vill ersätta shoppingen med mer hållbara sätt att hantera mina känslor. Det kan vara att skriva, gå på en promenad, träna, eller bara stanna upp och försöka bearbeta vad jag faktiskt känner.
4. Ta bort triggers.
   Jag ska rensa min e-post och avsluta prenumerationer på nyhetsbrev från butiker. Jag vill också undvika shoppingappar och minska min tid på sociala medier där reklam ständigt lockar till köp.

Jag behöver ta små steg varje dag. Jag vet att jag inte kommer att vara perfekt – och det är okej. Det är dags att ta kontroll över mina vanor och ge mig själv chansen att må bättre på riktigt.

Har du också använt shopping som ett sätt att hantera känslor? Hur har du hittat balans? Dela gärna dina tankar i kommentarerna – vi kan alla lära av varandra. ❤️