Jag vet inte exakt när det började. Kanske har det alltid funnits där i bakgrunden – som ett lågmält surr. En känsla av att aldrig riktigt räcka till, att alltid behöva prestera mer, vara gladare, starkare, bättre. Att känna av andras mående innan jag ens hunnit känna efter hur jag själv mår.

Jag är mamma. Jag är trött. Jag har ångest ibland.

Ångesten kom inte alltid som panik eller tårar. Ofta var det mer subtilt – en oro i kroppen, ett tryck över bröstet, tusen tankar på en gång. En gnagande känsla av att något var fel, utan att veta vad.

Länge försökte jag dölja det. Jag ville hålla ihop allt. Vara den där perfekta mamman som bakar, leker, tvättar, jobbar, planerar och säger ja till allt. Jag ville inte göra någon besviken. Jag ville ha kontroll över hemmet, över vardagen, över känslorna.

Men till slut sa kroppen ifrån. Och jag var tvungen att lyssna.

Det var då förändringen började. Jag började läsa om ångest. Jag ville förstå – inte bara vad den är, utan varför den uppstår och hur jag kunde hjälpa mig själv att må bättre. Och sakta, steg för steg, började något skifta.

Jag förstår nu att ångest inte är ett tecken på svaghet. Det är ett rop från kroppen på uppmärksamhet. På återhämtning. Det kan bero på stress, gamla sår, för höga krav, sömnbrist eller en hjärna som gått på högvarv alldeles för länge.

Jag har inte alla svar, och allt är inte perfekt – men jag är snällare mot mig själv. Jag lyssnar mer. Jag övar på att sätta gränser. Jag övar på att släppa kontrollen. Och det gör skillnad.

Så vad hjälper mig?

Här är några saker jag försöker göra, när ångesten gör sig påmind:

• Andas lugnt. Långa, djupa andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Det hjälper kroppen att förstå att den inte är i fara – även om hjärnan tror det.
  • Här hittar du olika andningsövningar
• Skriva av mig. Jag försöker skriva dagbok när det känns mycket. Inget avancerat – jag bara tar fram ett block eller mobilen och skriver ner det som kommer. Tankar, känslor, kanske bara några ord. Det behöver inte vara fint eller genomtänkt. Det viktiga är att få ut det ur huvudet. Att få lite andrum.
• Sänka kraven. Allt behöver inte vara perfekt. Verkligen inte. “Good enough” är faktiskt riktigt bra.
• Säga nej. Svårt, men nödvändigt. Ingen tackar mig för att jag kör slut på mig själv.
• Vara snäll mot mig själv. Skulle jag säga till en vän det jag ibland säger till mig själv? Nej. Så varför prata så till mig själv?

Att låta ångesten styra mitt liv var inte längre ett alternativ. Jag längtade efter att känna glädje och ro i vardagen.

Det finns ingen quick fix. Men varje gång jag stannar upp och väljer något som får mig att må lite bättre, så är det ett steg åt rätt håll. Ibland är det att ta en paus. Ibland att skriva av mig i en dagbok. Ibland att bara andas djupt i några minuter.

Om du känner igen dig – du inte är ensam. Du är inte trasig. Du är bara mänsklig.

Och du förtjänar lugn, kärlek och återhämtning. 💛

Läs mer om ångest här!