Det började med att jag en dag stannade upp mitt i allt.
Jag tittade ut genom fönstret och insåg att jag hade andats lugnt – utan att ens tänka på det.
Inget tryck över bröstet. Inga snabba andetag.
Och det slog mig: Det där – det var ett framsteg.

Inte stort. Inte märkvärdigt.
Men det var något jag inte hade kunnat göra för bara några månader sen.

Vi har så lätt att tänka att framsteg måste vara stora.
Att det ska synas. Kännas. Märkas av andra.
Men i verkligheten, särskilt när man återhämtar sig från stress eller utmattning,
är de viktigaste stegen ofta små – nästan osynliga.

De där små stegen som betydde allt

✔ Att gå ett varv runt huset – istället för att ligga kvar i sängen
✔ Att svara på ett sms – även om det tog all energi
✔ Att våga säga “nej” – trots att jag alltid brukat säga ja
✔ Att ta en paus – utan dåligt samvete
✔ Att stanna upp och känna: “Just nu är det lugnt”

Inget av det kändes som en prestation då.
Men idag vet jag att det var milstolpar.
Mina egna.
Och ingen kan ta dem ifrån mig.

Små steg är inte små – när du tar dem från en plats av trötthet

Kanske är du där just nu.
Där det känns som att allt står still.
Som att inget händer, att du inte kommer vidare.
Men vet du vad? Du rör dig – även om det går långsamt.
Och varje gång du väljer något som är bra för dig,
något som är lite snällare, lite mjukare – så bygger du om.

Det krävs mod att gå långsamt i en värld som belönar fart.
Men du gör det.
Och du behöver inte bevisa någonting för någon.

Låt oss påminna varandra

Därför startade jag den här bloggen.
För att ge plats åt det lilla.
Det som betyder något.
Det som vi kanske glömmer att hylla – men som är så värdefullt.

Vill du få fler texter som stärker, tröstar och inspirerar dig på vägen tillbaka?
💛 Prenumerera gärna på positivityportal.net –
så möts vi i inkorgen med nya ord varje vecka. Små steg. Tillsammans.