Det kom en dag när allting plötsligt stannade. En osynlig mur reste sig framför mig, och jag kastades in i den med en kraft jag aldrig trodde var möjlig. Jag, som alltid har haft kontroll, som har balanserat livet med tre barn, en man, en hund, ett stort hus och en trädgård – plötsligt orkade jag ingenting. Hjärnan, som tidigare klarat av att jonglera tusen saker samtidigt, kändes nu som ett vakuum där inget fastnade. Koncentrationen var borta. Jag minns knappt vad jag åt till frukost, och alla uppgifter kändes som ett överväldigande berg att bestiga.

Detta hände mig första gången våren 2021. Jag grät nästan hela tiden, över småsaker, över allt. Allt kändes svart, som om livet förlorat sin färg. Ingenting var längre roligt, och jag kunde inte ens minnas vad som brukade få mig att le eller känna glädje. Det var som om jag förlorat kontakten med allt som en gång betytt något för mig.

Jag ville bara gråta.

Det var en känsla av total hopplöshet som tog över. Det som tidigare var små stressmoment kändes nu som oöverkomliga hinder. Hemmet och trädgården såg plötsligt ut som ett slagfält i mina ögon. Barnen, som jag älskar mer än något annat, kändes som ännu en uppgift på en oändlig lista jag inte längre kunde hantera. Jobbet, som tidigare gav mig lite stolthet, var nu bara en plats där jag kände mig otillräcklig. Och alla dessa kritiska tankar… de cirkulerade, dag och natt, som en aldrig sinande ström av självkritik. Jag var aldrig tillräckligt bra, tillräckligt snabb, tillräckligt kapabel.

Min inre kritiker fanns alltid där, som en ständig röst som påminde mig om mina brister. Oavsett vad jag gjorde, var den där och viskade att jag inte räckte till. Jag led av dåligt samvete, ständigt överväldigad av känslan av otillräcklighet, särskilt när det gällde barnen. När jag inte orkade leka, hjälpa eller vara så närvarande som jag ville, gnagde skulden i mig. Jag kände att jag svikit dem, och den kritiska rösten gjorde inget annat än att förstärka min känsla av att vara otillräcklig som mamma.

Hösten 2021 började jag jobba igen, trots att jag nog inte hade vilat alls på djupet. Det var som om kroppen gick på autopilot, hjärnan kunde inte varva ner efter att ha gått på högvarv så länge. Även när jag försökte slappna av, fortsatte tankarna att snurra utan paus. Jag valde att byta jobb, till en roll med mindre ansvar, och även om det var en stor förändring, kändes det helt okej. Det var ett steg i rätt riktning – ett försök att skapa mer balans, även om jag fortfarande bar på den tunga tröttheten.

Det var då problemen med mitt ena barn började. Hon blev utfryst och mobbad, och hela hennes värld förändrades. Hon sov dåligt och blev trakasserad på nätet, och det var som om hennes smärta sög in oss båda i ett mörkt hål. Jag försökte vara stark för henne, men oron blev överväldigande. Jag började sova ännu sämre än förut, och mina orostankar blev fler och starkare än någonsin.

Vi kämpade på, båda två, under en lång tid. Det var tufft, och vissa dagar kändes som om de aldrig skulle ta slut. Men trots allt fortsatte vi, steg för steg. Jag är så otroligt stolt över mitt barn – över hur hen orkade hålla sig uppe, trots smärtan och alla svårigheter. Att se hen vara så stark, även när det kändes som om världen rasade, fyllde mig med beundran. Hen visade en styrka och ett mod som jag inte trodde var möjligt, och det gav mig kraft att fortsätta kämpa också.

Till slut kraschade jag igen, våren 2023. Min hjärna orkade inte längre tänka ens de enklaste tankarna. Allt kändes hopplöst och övermäktigt. Jag grät hela tiden, precis som jag gjort förut. Det var som om all energi, alla känslor, bara hade runnit ur mig igen.

Fortsättning följer…